Direktlänk till inlägg 25 maj 2009
Ja då var det äääätligen dagen jag längtat efter i hela 7 veckor.
Gipset skulle bort och doktor Anders skulle göra en bedömning på hur ben och fot mådde.
Det blåa plastgipset plockades snabbt bort och foten tittade fram... Ingen vacker syn! Den är lilabrun med gula nyanser. Huden har ingen lust att stanna kvar utan är på väg av överallt. Benets hårbeklädnad liknar mest kaktustaggar eller möjligtvis stålull. Vristen är fortfarande ganska svullen medans vaden är obefintlig.
Sitter faktiskt just nu med båda fötterna i ett fotbad. Den vägrade vara med på bild om den inte fick ett bad innan : )
Nu ska jag då börja gå på denna färgglada kroppsdel. Dr Anders sa att jag gärna fick ha kryckorna de första dagarna om jag kände mig ostabil.
OM jag kände mig ostabil!! Ge tillbaka mitt gips, var det första jag tänkte. Benet hade ingen stabilitet alls, måste nog äta mer mat med stabiliseringsmedel i!! Hjärnan hade ingen koll på vart foten var, jag var tvungen att titta på den för att den skulle "hitta" den.
Jag stapplade ut från sjukhuset, fick skjuss av Roger och Silver tillbaka till jobbet och visade upp den nyutsläppte foten.
När jag sen kom hem hade jag fått Vykort från Latin. Han skrev att han längtade ut i skogen och lovade att vara snäll om jag skulle rida, inte som den andra dumma hästen. Han avslutade kortet med ps. ta med morötter!
Det glömde jag tyvärr : (
Vilken känsla att kunna hoppa ner i ridbyxorna, fick inte ner foten i ridskorna utan fick leta fram ett par andra skor som var stora nog.
Det var mycket lättare att mocka när jag kunde gå lite utan kryckor.
Fick ändå hjälp att tömma kärran och att ta in Latin av snälla Malin.
Hon bar även ut sadeln åt mig : ) Dax för en ridtur!!
Latin suckade... han tycker nog att jag är tokig!
Han såg inte särskild vild ut så jag kände mig lugn inför premiären.
Lät honom gå utan nosgrimma för önskan var ju att han skulle vara mjuk och fin i munnen (det var han INTE)
Fick hoppa upp på fel sida med hjälp av pallen. Latin stod så stilla medans jag klättrade upp! Ha ha! Äntligen... men va konstigt det kändes!
Jag satt illa och han stapplade fram, han var så försiktig och tog så små steg han bara kunde : ) Snälla goa häst som tänker på matte!!
Red upp på banan och skrittade runt där med ett leende i hela ansiktet!
Han kändes anorlunda, mjuk i steget, loss i bogarna men rak i sidorna. Han var väldigt låg i formen och ville inte alls komma upp trots kortare tyglar. Munnen var den största besvikelsen, den kändes inte alls som jag hade hoppats på. Övriga kropp var helt ok, efter 30 minuter var han bra igång och trampade på bra. Min rumpa lessnade ganska snabbt på att sitta still så jag testade att trava en långsida, visserligen i nedsittning, utan stigbyglarna. Ville inte stoppa in den trasiga foten i stigbygeln...
Sen skrittade vi ut en 10 minuter... Latin och Bella brevid varandra.
Tack för ritten, Latin!!
I morgon blir det nosgrimma på och jag tänker även ta hjälp av ett spö.
Tävlingsformen känns just nu väldigt lååångt borta.
Jag fick ju inte ens på mig stövlarna : o
Men det gör inget... Huvudsaken är att jag är uppe i sadeln och var inte det minsta rädd! Hade faktiskt en liten oro för att jag skulle vara det. Balansen var bättra än väntat. Jag kände mig till o med säker!
Tjihooooo va ja e gla!