Direktlänk till inlägg 19 februari 2010
Wow vilken häst jag har!!! Så otroligt lätt och fin att rida!
Snöstormen tog (till min stora glädje) slut ganska snabbt så vi passade på att rida innan nästa bus.
Tyvärr var det kramsnö = klampar i hovarna
Valde att hålla mig på den plogade vägen och jag styrde vår tur mot Folkets Hus.
Jag lämnade termobrallorna i stallet och det var ENORM skillnad att rida i ridbyxor och slippa det där tjocka tyget. Plötsligt satt jag mycket bättre (fick även plats i sadeln ) Benen kunde följa sidorna utan att flaxa eller hamna för långt bak.
Jag började trava långsamt men aktivt. Red på tvären, rak och böjd. Tänkte hela tiden på takten och så fort han "la sig till ro" gjorde jag en övergång eller en tempoväxling. När vi kom fram till Folkets Hus red jag ett par varv på parkeringen. En prefekt plogad plan!! Kunde till och med galoppera ett par varv.
Hela världen är våran dressyrbana.
Snön envisades med att fastna i hovarna och då blev det plötsligt jättehalt. Broddarna nådde inte ner till marken
Red sen bort till busshållsplatsen och vände hemåt igen. Ville inte ta hela rundan runt för då hade vi fått plöja igenom den tunga snön vid åkrarna.
Han var ännu finare att rida på hemvägen
Jag kunde sitta ner i traven och gjorde ett par mesiga ökningar.
Att det kan vara så svårt!! Hur gör man?? Latin kan inte och jag kan absolut inte.
Har en plan på hur jag ska lära mig... men hur lär jag Latin sen?
Hemma i stallet fick han stå i gången en stund medans jag mockade.
Även om jag skyndade mig idag hann klockan ändå bli 21.15 innan jag körde hemåt. Att allt ska ta sån tid....
Det var det här med tid som tog ner mitt tidigare glada humör.
Jag känner mig som om jag bara är till besvär i stallet.
Tycker inte att jag "hjälper till" tillräckligt.
Släpper oftast bara ut på helgerna, kommer för sent på kvällen för att jag jobbar varje dag...
Är inte på plats när hästarna stökar och förstör.
Får känslan av att alla de andra gör ALLT å jag ingenting.
Plus att jag har fortfarande dåligt samvete för allt de fick göra åt mig när jag bröt benet...
Vad jag än gör så känner jag mig otillräcklig