Direktlänk till inlägg 27 februari 2010
Igår var det första gången på vääääääääääääldigt länge som det faktiskt tog emot att köra till stallet
Vädret var tristare än trist och jag kände mig helt slut efter en lång arbetsvecka.
Min högsta önska då var att ha stallet utanför dörren så jag bara hade kunnat kliva ut, mocka, släppa in och gå in igen.
Jag var sååååå less på att alltid köra hemifrån varenda eviga kväll....
Önskan är fortfarande att ha hästen utanför dörren i ett eget stall men när jag väl kommit iväg igår kväll så kändes allt bättre. E och S hade varit snälla och tagit in djuren (TACK!!!) så min tid i stallet blev inte så utdragen.
Mockade och packade hö, borstade av Latin och fixade kraftfoder. Sen körde jag hemåt via ICA där jag köpte fikabröd och en stor påse lösgodis (tröstgodis ).
(Verkligen jättesmart nu när jag äntligen börjar få ordning på vikten igen )
Sen bänkade jag mig i soffan framför TV och bara slöade resten av kvällen...
Var betydligt piggare i morse när klockan ringde strax innan kl 7. Dags att ge sig iväg igen... fodring och utsläpp. Nattens regn har faktiskt lyckats smälta en hel del snö. Hästarna var glada att få komma ut och njöt av morgonhöet.
Jag mockade och gjorde klart i stallet innan jag gick in och pustade av sadeln. Har verkligen misskött all utrustning i vinter!! Att jag har för mycket prylar gör ju inte saken bättre.... he he!
Dammade bokstavligen av hoppsadeln och bestämde att den ska jag rida i idag!
Sagt och gjort, gick ut i hagen och fick locka in min brune med en morot. Han gick nämligen åt andra hållet när han såg mig komma (KUL? Näää!!)
Ture däremot hade gärna hängt med in istället.
Fick in honom till slut och gjorde honom klar för dagens ritt. Hade ingen aning om vart vi skulle ta vägen eller om det överhuvudet taget skulle gå att rida.
Tog med pallen ut och svingade mig upp i den bruna sadeln.
Jiiisses vilka korta stigläder!
Vi gav oss iväg och allt var otäckt idag, speciellt hustak. Latin gick och spanade om det var snöras på G. Red över vägen och vidare mot Åby. Där var det ok väg. Fortfarande lite snö kvar men ändå plogat en gång sen blasket kom så det inte var för mycket snöslask. Travade och fick en åktur båd hit och dit.
Latin hoppade, stannade, frustade och glodde på alla snödrivor, mörka fläckar och andra spännande saker som kråkor och telefonstolpar.
Så kan han ju inte få uppföra sig, gamle man!! Är det här som kallas för att hästen INTE är framme för skänkeln?? Han hade helst vänt om han hade fått bestämma. Jag morrade till, tog tygeländen och klatschade till på halsen. Full fart iväg framåt i galopp. Vi for framåt som skjuten ur en kanon. Han tittade lite på kanterna men jag fick honom att hela tiden tänka framåt och till slut gillade han farten och drog själv på i en uppförsbacke.
Jag tror det lätt blir FÖR kontrollerat när man rider mycket dressyr. Hästarna tappar nästan sin egen initiativförmåga och känns nästan "för lydiga". Nu fick Latin släppa loss och ge järnet, det gav honom en helt ny framåtbjudning.
I munnen hade jag det raka bettet och det fungerade ju riktigt bra idag. Omväxling förnöjer och sadeln kändes också helt ok (efter ett tag, har ju inte ridit i den på snart ett ÅR!!)
Visst kändes det i både knän och svank att det var ovant att rida med så korta läder.
Vägen tog slut lite för fort, där jag egentligen hade tänkt vända, kändes alldeles för nära inpå. Vi fortsatte istället i samma anda och uj va Latin stegade på. Vidare ner i Åby-by och skrittade på asfalten. Sen in på en grusväg och där red jag lite mer samlad galopp. Han gick kanon och speciellt i vänstergaloppen, den som brukar vara lite besvärlig.
Solen höll koll på oss!
Till slut kom vi till den lilla snöiga stigen. Där blev det genast lite mer kämpigt och vi började med att skritta en stund. Stannade och pustade lite då och då, ville inte ta hela sträckan i ett svep, då hade han nog kollapsat. Växlade mellan trav och båda galopperna. Tog en kik lite då och då så strykkapporna satt kvar, Kardborre och snö är ingen bra kombination. Å självklart hade vi bara 3 skydd på benen när vi kom ut på grusvägen...
Det var bara att vända..... tur i oturen så låg den inte långt borta.
Jag satt av och fixade till de andra 3 skydden också för att dom skulle sitta resten av vägen.
Passade på att fota min blanka pojk när jag ändå stod på marken.
Han var fin fin i traven näv vi kom ut på den plogade vägen.
Tittighets-sjukan drabbade honom igen när han fick syn på en hög med sockerbetor, dock var infektionen inte så långvarig.
Provade att trycka på honom lite på slutspurten och jag tror nästan att vi fick till en liten ynklig steglängning
Vi var båda ganska varma när vi skrittade hemåt. Varma och nöjda!
Trevlig helg!