Direktlänk till inlägg 19 april 2010
Den brune med svart svans som lyssnar till namnet Latin (fast bara när han vill) har den senaste veckan varit väldigt stel och kort i steget.
Det är inte alls så ovanligt för honom, speciellt den här årstiden.
Fällning och sviterna efter hans erlichias infektion brukar inte vara någon bra kombination och det enda som lindrar är långa skritt rundor och att hålla honom varm.
Jag har varit så försiktig förra veckan och verkligen känt efter så han inte springer på bogarna med korta b-ponny steg. Har inte velat pressa och tvinga honom till för mycket för då har han bara gått på bakbenen, men samtidigt blir han inte bättre av att bara vila (vilket annars hade varit den enklaste lösningen)
Hans stelhet syntes inte mycket igår när jag körde honom. Det är bra när man sitter bakom, då har man full koll på hur han rör sig.
Ville känna på djuret på ridbanan ikväll, vi ska ju trots allt tävla på lördag...
Tog de trubbiga sporrarna, spöet, det tjocka bettet med vanlig Aachengrimma.
Sadlade Tiin och skrittade en runda i skogen på 15-20 minuter innan vi gick upp på banan. Eftersom han kändes ganska framåt men stel i sidorna så började jag att galoppera. Skrittade ett par varv innan jag kortade tyglarna och fattade höger galopp. Kan en häst verkligen galoppera med helt raka ben och vara som en orörlig tunna i kroppen? Jaaaa, Latin kan
Bytte varv och kände hur vi nästan välte i kurvorna...
Red in på en volt och försökte stoppa en skenande bog och försiktigt forma honom runt min inner skänkel. Det ville han inte alls. Till min hjälp hade jag spöet som jag petade på ytter bog med. Han grinade illa och slog nästan knut på benen.
Gjorde likadant i andra varvet och det var något positivt i alla fall, han var liksidig (dock lika illa i båda varven) Pausade och skrittade lite.
Försökte sen med diverse rörelser få honom något så där i form men han ville inte alls gå fram så länge jag red på korta tyglar. Mitt tålamod började tryta och han dissade sporrarna totalt och började bli immun mot spöet.
Det märkliga var att de få stegen jag fick till i rätt riktning var helt ok. Han längde steget istället för att kasta sig framåt/neråt.
Jag började misstänka att han inte är så stel och öm i kroppen längre. För lika stel som han kan vara, lika lat är han!! Det är ju inte så att han trampar under sig mer, böjer i bålen och kommer upp sig bara för att han vet att det "känns bättre i morgon". Nä, jag får ju med blod, svett och tårar försöka få honom att inse vad som är bäst för honom. Eller hade det varit bättre att låta honom vara... bara låta honom stå och äta sitt hö... och kanske vara ÄNNU värre i morgon.
Inte lätt att veta.
Ilsk var jag i alla fall och trots att jag morrade på honom och konstant petade med spöet (visserligen mest på schabraket för att det ska låta mer än vad det känns) så blev det inte mycket bättre.
Hum,, jag testar väl att rida igenom programmet (som om det skulle funka när jag inte ens kunde lägga en 15 meters volt )
Jag kom till halten, den var ok. Trav och sen blev det tvärnit när jag ville öka.
Istället för att länga traven stannade han.
Gjorde om den diagonalen och fortsatte bara i arbetstrav istället.
Kom till öppnan och där körde vi fast igen. Jag exploderade och såg nog ut som en arg ponnyunge!! Lite märkligt i sammanhanget var att Latin inte en enda gång hade försökt att resa sig. Det är han ju så snabb att göra när han tycker att jag är jobbig... DET var ju bra i alla fall. Då kan jag i alla fall inte gjort det man ABSOLUT inte ska göra men som är SUPERlätt att göra, nämligen att hålla i och sparka på samtidigt!
Men Latin tog mitt utbrott på alvar och helt plötsligt hade jag fått fram en trav. Ja den var långt ifrån perfekt men det gick framåt och han hade en takt!
Hade hans kropp varit för aj aj, så hade han inte "gett med sig" och gått på framåt. Så fort jag kände att han gick en långsida utan att ha handbromsen i så saktade jag av, klappade honom och gav honom långa tyglar. Jag red genast ner från ridbanan så att det sista vi gjorde där var bra. Red samma runda som innan fast baklänges. Travade en liten sträcka på grusvägen bara för att känna på honom. DÅ travade han som en kung. Fin i hals och nacke med en bra takt och en jämn framåtbjudning. Tänk om han alltid kunde trava så.....
Nu är jag mest arg på mig själv för att jag inte löser såna här ridpass smidigare och snabbare. Vill ju inte bråka med honom för att han ska jobba i rätt form. Hur gärna han än vill så tror jag inte hans kropp skulle må bra av att bara masa sig fram i snigelfart på långa tyglar