Direktlänk till inlägg 29 januari 2013
För att kunna återberätta helgen med rättvisa ord, behöver jag ha väldigt gott om tid.
Tid är något jag alltid haft för lite av.
Det har knappast blivit mer tid över sen lilla Theo kom till världen.
För att inte låta det gå för länge innan jag nämner något om kursen så tänkte jag bara ta en liten kort genomgång.
Ja, lite skrev jag ju om redan i lördags.
Eftersom Latin inte kunde vara med fick jag låna ihop en hel hög med hästar för att kunna vara med på kursen.
Första hästen var lilla Sollie.
Henne hade jag inga förväntningar på alls eftersom jag inte har ridit henne på lite mer än två år.
Därför var det väldigt roligt att det funkade så bra.
Jag kunde rida henne med lika små och fina hjälper som jag kan på Bella.
Trots att Sollie var pigg som en liten lärka gick det att dämpa hennes ivriga trav utan att ta i tyglarna.
Känslan när det fungerar är otrolig. Likadant när jag vill öka tempot eller takten och kan göra det utan att använda skänklarna... Ja det är häftigt!!
Ridpasset på Bella slår alla rekord!
Hon förstod redan hemma i stallet att det var något på g. Hon är klok denna gamle dam.
Hon följde snällt med in i släpet och höll sig lugn trots att vi kom fram till ett nytt främmande ställe.
Framridningen kändes ok och när vi väl började rida för Sara så funkade ALLT! Ja, det var faktiskt så!
Jag brukar alltid ha något att invända mot men inte denna gången. Bella lyssnade på minsta lilla vink och bjöd till och med på ett par steg i passage
Stundtals red jag omkring med gåshud! Hon svävade fram och vi dansade tillsammans.
Det var varken jobbigt för mig eller Bella för vad vi än gjorde så blev hon varken spänd eller stressad.
Att kunna rida denna lilla heta dam utan att göra en enda förhållning i tygeln eller lägga till skänklarna, ja det är magiskt! Man måste uppleva det för att förstå känslan!
Trodde inte jag kunde toppa dessa två ridpass men ack va fel jag hade.
I söndags var det Prince tur.
Han har haft bekymmer med ryggen i sommar och efter många behandlingar och vila har han äntligen kommit igång igen. Han är som Latin en ganska bekväm valack och vill han inte.... så är det inte lätt att övertala honom.
Jag minns tidigare när jag ridit honom vilka probelm jag haft med att fatta galopp, eller länga traven.
När jag red honom i skogen förra helgen kändes han finfin, men i skogen har han alltid haft en helt annan framåtbjudning (dessa lata valackar, he he)
Vi möttes utanför ridhuset och Prince såg lite skeptisk ut.
Han var inte det minsta lat dagen till ära, nä istället lite busig.
Råkade sätta foten i sargen och han var inte sen att skutta iväg.
Prince tillhör de där hästarna som ibland knäpper av i nacken och ser fin ut utan att jobba korrekt.
Därför fick jag rida honom på väldigt mjuka händer. Jag höll i tyglarna med stängda händer (oj va jag har övat på det) men hade en hårfin kontakt med munnen.
Använda varken spö eller sporrar och det behövdes inte heller.
Han lyssnade på min sits och precis som de äldre stona kunde jag justera gångarter och tempo med endast sitsen.
Första galoppfattningarna var väl inget att skryta med.... däremot de sista! Oj, de kom ur en tanke.
Maria gjorde så gott hon kunde för att ta lite bilder med min lilla kamera. Den är ju inte så haj på att fota rörelse i ridhur men lite ser man i alla fall.
Rent tekniskt sett borde tre ridpass ha tagit död på mig som inte ridit ordentligt på månader.
Hade det varit en "vanlig" ridkurs så hade träningsvärken plågat mig redan i andra halvleken.
Men så var inte fallet. Eftersom det inte blir några spänningar i varken min eller hästens kropp, blir det inte jobbigt på det vanliga sättet. Visst krävs lite styrka för att ha bålstabiliteten men armar och ben behöver inte slita ut sig.
Smilet som går från öra till öra avslöjade ganska väl hur ridpasset kändes.
Jag fick Prince att dansa precis som både Sollie och Bella.
Å det finns så många fler hästar som jag skulle vilja prova nu när jag har en helt annan ridning att erbjuda.
Kan knappt bärja mig innan det är dags att rida in Walle!! Å va spännande det ska bli. Att göra rätt från början, att slippa sporrar och skarpa bett, att kunna rida hästen med en centrerad och välbalanserad sits, det är drömmen.
Det var inte bara jag som svävade runt på små rosa moln.
Min arbetskamrat Nina med sin distansArab Junior var också helt lyriska efter sista ridpasset.
Även Lillan och fina Chess fick uppleva den bästa helgen hittills.
Å även om jag inte har foto på de andra deltagarna så vet jag att även de var lika nöjda.
Jag längtar redan efter nästa kurs! Ja jag ser verkligen fram emot nästa ridpass, på vilken häst det än må bli