Direktlänk till inlägg 13 november 2013
Japp, nu har det gått två veckor sen lille Sid kom med stormen.
Jag känner mig mycket mycket bättre och energin har återvänt.
Gick ut till hästarna innan lunch och passade på att borsta alla tre lermonster.
Funderade på om jag skulle hitta på något med Walle men upptäckte istället att Latin inte var sig själv.
Visserligen ställde han sig "på sin plats" och viftade med ett framben.
Tigghäst!! Så jag gav dem en skopa kraft att dela på, sen gick jag ut en sväng med Lexie.
Hör hur Latin fortsätter slå med sitt framben och när jag är tillbaka lägger han sig ner mitt framför mig!
Hum, det är inte ett normalt Latin-beteende.
Så istället för att underhålla den grå fick gammelmannen hänga med ut i linan.
Longerade honom i 10 minuter och under den tiden fick han ut två högar.
Lämnade honom i gräshagen själv för att gå in å äta lite.
Han la sig ner åtskilliga gånger, rullade lite och sen upp igen för att skrapa i marken med en hov.
En fis på tvären eller kolikkänning som det heter på hästspråk.
Åkte för att hämta Theo på dagis, då låg han ner.
Kom hem 15 minuter senare, då gick han och plockade i sig några grässtrån.
Skönt! Då är han på bättringsvägen.
Mockade tillsammans med de andra två och packade hösilage.
Sen fick Latin springa i linan i 10 minuter till, för säkerhets skull.
Då kom det sprutbajs.
Bjöd honom på ljummet vatten som han slukade sen fick han gå i gräshagen och
ropa efter sina kompisar ett par timmar till.
Vad jag vet så har bara Latin haft kolikkänning en gång tidigare och det var för 1,5 år sen.
Vad detta beror på vet jag inte men jag kan tänka mig att allt regn och lera kan göra dem kassa i magen.
Sen har de dessutom precis börjat äta hösilge. Foderbyte!
Å trots att jag försökt göra ett snällt foderbyte så är det inte så lätt när de ratar de det gamla höet så fort man kommer med nytt, saftigt och gott hösilage
Bild från förra magknipet. Kossorna nere i byn.