Direktlänk till inlägg 30 april 2015
Att ha en unghäst är lite som att åka berg och dalbana. Skillnaden är väl att man aldrig vet när det går uppför eller utför med en häst. Jag brukar ändå tänka att jag kan vara glad och tacksam för att min pålle inte har skadat sig under våra 3,5 år tillsammans. Det kan ju också vara en resa i med och motvind.
Många unghästar är stammisar hos veterinären och får ständig nya skador.
Jag tror sammansättningen i min lilla hästflock plus den kuperade hagen gjort att det inte finns någon större skaderisk för Walle.
Man kan väl med gott samvete säga att helgens lektioner för världens bästa tränare gick alladeles lysande bra.
Walle visade sig från sin alldra bästa sida. Då hoppar och tror man ju att det ska hänga i ett tag....
Så i tisdags tänkte jag rida ut en sväng.
Det tänkte tydligen inte Walle....
Så här långt hade jag och Waldemar kommit på 25 minuter
Jag fick honom åtminstone att inte tänka bakåt eller ner i diket.
Jag pressade honom inte utan lugnt och vänligt bad jag honom gå framåt.
Sara sa under söndagens träning att jag skulle spara skänklarna till jag verkligen behövde andvända dem, som när Waldemar dyker upp.
Jag försökte andvända skänklarna, det gicl väl så där....!
Petade med spöet emellanåt och det gillade han inte riktigt, men han högg åtminstone inte efter det.
Till slut, efter lite mer än 30 minuter. gav han upp och givk .
Sen kom det inga fler stopp! Han gick kanonbra efter stoppet.
Vi hann ju dock inte rida så långt eftersom det började bli mörkt.
Hemma igen, jag tror Åsnan känner sig besegrad!
Testade även ett nytt bett och en annan nosgrimma på hopptränset.