Direktlänk till inlägg 25 mars 2017
Egentligen heter hon Beatrice men Sid kallade henne för Brummelisa så vi kör på det.
Hon kommer ända från Gotland och går just nu en massageutbildning här i Karlskrona.
Hon jobbar med att hjälpa hästar och dess ägare med kommunikationen.
Jag har berättat om Spöket, den osäkre och Kungen!
När vi gick in i hagen kom som vanligt Walle fram och tog all plats och uppmärksamhet.
Beatrice fick markera "sin" space. Han accepterade det och hon kunde sen hälsa på Frami.
Jojje höll sig kvar vid logen så vi fick gå dit för att få en puss av honom.
Då kom ju så klart de två större och körde bort minstingen.
Beatrice markerade igen och Walle fick stå själv en stund.
Jag tyckte han såg deppig ut, men han var visst bara lugn, ha ha! Så van är jag att se honom lugn....
Sen fick han kliva fram igen och lära sig andas, andas och andas....
Till slut stod han med helt stängda ögon helt avslappnad.
Jag vet inte hur hon gjorde, vet inte ens om hon själv vet exakt vad hon gjorde, men det funkade!
Sen hämtade jag grimma och grimskaft och så fick han öva på att flytta på sig. Jag fick också prova.
Åt ena hållet gick det bra medan han var helt paralyserad åt andra hållet.
Under tiden vi jobbade med Walle stod Jojje och Frami och gääääääspade.
Det var så härligt att se denna effekt. Nu ska vi jobba vidare mot avslappning och harmoni.
Igår fick de vara i fred men idag tog jag ut det grå Spöket och vi gav oss iväg.
Han var lugn och såg så nöjd ut. Gick med honom en bit innan jag satt upp.
Han klev på med långa steg och kunde gå på långa tyglar.
Planen var bara att skritta, om vi skulle ta lite trav så fick det bli en bonus.
Jag hade en fundering på att vända efter Tyskens stuga och när det var en skogsmaskin lite längre fram så bestämde jag ATT vi skulle vända. Men det tänkte inte Walle.... Han skulle inte gå tillbaka. Backade lite, glodde på något och var superspänd.
På något sätt fick jag ändå honom att gå framåt.
Även om han gick framåt men han var sååå på tårna så jag försökte andas och slappna av.
Det gav effekt och när han kändes ok så travade vi. GÖSSES vilken trav han hade.
Nästan så jag kände en ökad steglängd.
Å det gick så där bra som i en fröm tills vi kom fram till stället där jag satt upp. Där blev det tvärnit.
Han la i backen och höll på att hamna i slänten bredvid.
Där blev han riktigt rädd för något, vad vet jag inte men han skakade och ville helst springa därifrån.
Så jag fick sitta av och försöka få kontakt med honom igen.
Efter en stund lugnade han sig och vi kunde fortsätta hemåt och hann till o med trava lite till.
Sen var det Framis tur. Han var suuuuuuperpigg och ville helst galoppera hela tiden.
Jag fick hålla i den lille busen, annars hade det gått lite för fort