Förhoppnningsvis behöver jag inte damma av den gamle brune till helgens kurs.
Walles fossing är mycket bättre!!
Vi tog en promenad igår och han var JÄTTEPIGG   

En viss grå pålle fick under midsommar ont i en baktass.
Har lagt jordopaxomslag om hoven ett par dagar.

Han går bättre men inte bra.

Misstänker hovböld...

Tog en promenad med honom och Latin igår.

Han fick träna på att gå lugnt medans Latin galopperade runt höåkern.
Nyttig övning.

Satt upp och skrittade hem.

Han gick på bra men vilar gärna benet.

Det lutar åt att Latin får hoppa in och vara med på helgens CR kurs.  I alla fall en av dagarna.

Åter i tjänst efter midsommar   

Jag fick dra med mig honom och nästintill bära honom runt ridturen.

Inte förrän vi nästan var hemma vaknade detta spöke till liv.

Bra att passa på att möta bilar, traktorer och skällande hundar när han ändå inte orkar reagera.

Ja, vi hade fullt upp bara att hänga med Latin.. Det säger väl allt   

      Man ska aldrig ropa hej förrän man är över bäcken!

Eller säga att man har en lugn och snäll unghäst bara för att han uppfört sig så bra sista tiden...

Åkte till Jämjö idag och mötte upp EK och hennes fina Angelo.

Walle visade direkt vilket humör han var på å skulle bara fram till honom. Jag stoppade honom fick två framhovar som tack. Han slog till skärmen på hjälmen och trasslade in sig i linan.
Jag hann inte ens bli rädd utan fortsatte backa honom för att sen trassla ut benet ur linan.

Han fick springa av sig i linan medans Angelo red runt oss i alla gångarter.

För att göra det hela mer spännande så kom det en annan häst som var på hoppbanan.

 
Walle hade fullt upp med att hålla koll på alla två   

Efter en stund när han skuttat, hoppat och kastat sig runt så lugnade han sig bra.

Angelo är ett bra sällskap för han är lite som Latin. Lugn och stabil. Blir inte uppjagad eller stimmig för något.

Ett bra föredöme helt enkelt.

Jag klättrade upp på den grå och skrittade runt en stund.
Han var ganska trött vid det här laget.
Det var knappt han orkade trava.
Han har inte lärt sig än hur han ska fördela energin men jag är glad att han KAN bli trött.

Sätter mig hellre på en seg häst än en galen häst.

Det blev inte så mycket ridning men det var ju inte därför vi kom. Det var just den sociala biten vi ville åt.
Walle blir lite FÖR glad av sällskap och det måste vi tona ner. Annars kommer det bli ohållbart att åka iväg med honom och rida fram bland 10 andra hästar.

Han måste kunde släppa dem och koncentrera sig på ryttaren.

Hej då Angelo, ses nästa gång!

Charmig liten gul sak!

När vi kom hem väntade gräs, Latin och så några kaniner... Man kan ju inte säga att han är ensam här uppe i skogen i alla fall   

Tönk, just idag är det exakt tre år sen jag red min första lektion i Centrerad Ridning för Sara.

Då som nu stökar alla instruktioner till det i huvudet men när poletten ramlar ner, ja då inser jag hur rätt det är.

För tre år sen var det Latin som fick hänga med till Milos ridbana.

Jag minns det som igår hur glad Latin blev när han märkte att vi skulle träna.
Att han sen fick skritta på lång tygel i 45 minuter gjorde att han älskade denna träningstyp DIREKT.

Med tanke på hans skummiga mun så gjorde han allt annat än att gå å såsa.

Nu har Latin lämnat över stafettpinnen till Walle och det är han som får hänga med på min resa, vare sig han vill eller inte   Nu tror jag visserligen inte han har något emot det, snarare tvärtom!

Vad hände egentligen på träningen i söndags,

vad var det vi upptäckte på teorin och vad var det som funkade så bra???

Jo, på teorin eller det avsuttna passet som Sara kallar det, så fick vi bland annat sitta  i fyra olika sadlar.

Jag fastnade för en islandsmodell där jag hamnade helt rätt. Behövde inte spänna eller flytta några kroppsdelar för att hamna i rätt position.

Då sa Sara att jag skulle resa mig upp, men det GICK INTE. Jag tappade helt balansen. Visserligen har inte våra sadelbockshästar någon mage som tar emot underskänkeln men alla andra verkade kunna resa sig utan problem.

Jag tappade helt balansen och föll framåt.

Vi diskuterade då vad som felades och hur jag skulle bära mig åt istället.

Det gick så där... provade sen i min egen sadel och det gick bättre.

Så på ridpasset i söndags letade jag upp känslan från sadelbocken och gjorde likadant.
Å kvar var skänklarna!! Kvar var balansen och likaså sitsen!

Jämför jag bilderna från i lördags med de få jag har från i söndags så ser det inte ut som samma ryttare...

å inte samma häst heller.

Nu var det visserligen fokus på helt olika saker men ändå. Min kropp ska ju inte kapsejsa bara för det.

Jag lät mina ben hänga avslappnat längst sidorna med rörliga vrister och knän, stigbyglen på fotens balanspunkt, lösa knän och innanlår som vilade mot sadeln.

Istället för att resa mig rätt upp så reste jag mig framåt, med en stabil bäckenbotten och bål.

Inga hälar som gnager i sidan på hästen. Inga flaxande underskänkar eller knipande knän.

Å då funkade allt.... klockrent!!

Och med det fungerade allt annat automatiskt.
Jag fick rätt drivning framåt, rätt handställning och hästen bjöd framåt i en jämn takt och med bra bakben.

Tänk att de små detaljerna kan göra så stora förändringar.

Fler bilder från sommaren 2012.

Jag red då Latin på dubbla tyglar för att få stopp på mina trixande händer.

De har fortfarande återfall lite då och då men de har blivit GALET mycket bättre!!

Det funkade   

Jag minns ingenting från träningen mer än att det KANONBRA!!
Ska sova på saken, nypa mig i armen för att se så det inte bara är en dröm...
Sen återkommer jag med alla detaljer   

GOD NATT!

   Så var det då ÄNTLIGEN dags för en helg med CR-träning!
Jag har ju längtat halvt ihjäl mig och var enormt förväntansfull när jag och Walle traskade ner till banan i vårregnet. Han var lugn och det enda som störde vår mysiga morgonstund var ett par får längst vägen.
Nu har han sett dem också och det var ingen big deal..   

Vi var framme i så pass god tid att vi hann traska runt lite på banan innan vi satt upp.

När Sara dök upp satt jag redan på och vi kunde köra igång direkt.

Jag tyckte verkligen att jag skött min hemläxa och att allt har fungerat superbra sen sist, men någonting händer med mig bara för att jag ska träna. Det blir ibland samma sak om någon tittar på mig när jag rider, men när andra tittar så går det bättre. Konstigt va! Det bevisar verkligen hur pass mycket VI ryttare påverkar ritten.

Walle var avslappnad och cool hela passet. Nästan lite åt det sega hållet.

Han varken busade eller tjurade utan gjorde det jag bad om.
Det kom ett släp som vi försökte låta bli att titta på.

Jag borde egentligen vara ÖVERLYCKLIG och supernöjd med dagens ritt men på något vis har jag skruvat upp förväntningarna så pass att jag istället kände mig som en fågelskrämma som inte kunde rida alls.

Kroppen lyder inte, jag har inte kontroll.

Känslan av litenhet och avslappnade ben lös med sin frånvaro.
Balansen var usel och tajmingen helt fel.

Allt detta bara för att jag är så gräsligt petig!
Det var säkert inte alls så illa som det kändes för då hade nog Sara ruskat tag i mig och fått ordning på kroppsdelarna. Men in mitt lilla huvud var jag näst intill värdelös.

Som en stor sten i sadeln.

Självförtroendet är väl inte på topp, eller jo nu känns det bättre.
Nu har jag hunnit tänka igenom det hela och sett bilderna.
Det är ju inte så illa, det ser ju helt ok ut.

Dessutom upptäckte vi en väsentlig sak på teorin idag.
Ska bli intressant och se om det är någon förändring i ridningen i morgon efter denna upptäckt.

Det är ju så om man vill förbättra sin ridning, sin sits och sitt sätt att påverka hästen. då måste man vara petig och finjustera det där som är fel. Den sämta ryttaren är ju den som inte inser sina fel och vägrar förbättra något. Lita på mig, jag vet... jag har varit en sån ryttare.

Så här rider jag just nu:

Skritt med fokus på sittbenen.

Rida i rikting framåt utan att gnaga med skänklarna.

Aktiv bakdel och lösgjorda bogar.
Lång överlinje och bärande rygg.

Även om han ska var lång och låg får han inte dyka ner för mycket.
Då får jag ta tag i rörelsen och få upp honom.

Magen får jobba här.

Bort med svanken, in med bakbenen, svikta i vristerna, magringen framåt. Bred i sadeln, öppna upp hälarna.

Instruktionerna från Sara haglar över mig. Hälften fastnar, resten får hon traggla in.

Inte lätt att lära en gammal hund sitta!

"Rid i hörnen"
Ja man ska inte ta för givet att hästen svänger bara för att spåret gör det.

Speciellt inte om man rider unghäst. Dessutom vill vi som ryttare att hästen går ut i hörnet och inte genar, och det är vårt jobb att lära den det.

Trav svårare än skritt eftersom det är en annan rörelse här.
Här ska man vara följsam utan att bli mekanisk.

Visa riktningen med kroppen och INTE skänkeln... Låter lätt men ack så svårt.

Även i traven så ska bakbenen in under kroppen, ryggen upp och överlinjen ska vara lång.

Det gäller då att jag är bred och avslappnad i ryggen och sviktar i vrist, knä och höft.

Hur liksidiga är vi här?
Ja det är inte lätt att fördela vikten jämt över hästen. Inte luta varken utåt eller inåt i svängarna.

Och när hästen helt plötligt inte går dit man själv vill....

Fallerar sitsen då?
Hur är det med balansen?

Å så kommer de där stegen, de där metrarna då allt stämmer.
När kroppen lyder huvudet. När hästen svarar helt rätt på sitsen och man får känslan av WOW, det är så HÄR det ska kännas!! Då är det häftigt, då vet man att man är på väg åt rätt håll... även om det känns milslångt ibland!

När ens unghäst svävar fram i en fjäderlätt trav och man själv bara flyter med, ja då är det verkligen roligt att rida! När alla spänningar är borta och alla hjärnspöken gått och lagt sig, då kan man passa på att njuta och låta det nya sjunka in. Låta muskelminnet verkligen känna av vad som är rätt och ge det en chans att komma ihåg till nästa gång hur det ska vara.

Men så händer något och ben eller armar börjar leva ett eget liv. Man är snabbt tillbaka till fågelskrämman och det enda man kan göra är att skratta åt eländet!!   

Suddig bild men det syns nog ändå att vi har rätt kul även när det känns bedrövligt emellanåt...!!